Timmerstugan i Stortorpsparken

Två år med berättarcafé

– Ordfördelarens funderingar.
av Jan Holm

Alla människor har minnen. De flesta människor har också ett språk. Och ofta använder de sina språk för att dela med sig av sina tankar och minnen. Om sådant som skall ske, sådant som nyss skett och så­­dant som skedde för länge sen. De kan berätta om sånt som aldrig hänt och sånt som de hört, läst eller fantiserat om. När våra urfäder träffades berättade de mest om mat, vatten, vänner, fiender och faror.

Dagens människor talar sällan med varandra. De skickar istället bilder och korta in­lägg i sociala media, typ Facebook, om menyer, maträtter, måltider och mode.   Många naturliga tillfällen till spontant berättande utnyttjas dåligt idag. Förr tog man sig tid att växla några ord på kyrkbacken, med medpassagerare på bussen, i väntsalen vid järnvägsstationen, under matrasten på jobbet, i kön på posten eller systembolaget. Men behovet att meddela sig med varandra finns hos oss alla. För att hjälpa människor med det har hembygdsföreningen Amarillis under 2015 och 2016 arrangerat ett flertal berättarcaféer i Stortorpsparken, Trångsund enligt föreningen Liv I Sveriges modell.

I Stortorpsparkens Timmerstuga fick alla som ville berätta, förut­satt att de inte hade manus, att de inte talade mer än ca 10 minuter, inte brast ut i sång, inte deklame­rade egen poesi, inte agiterade eller missio­ne­rade. Den enda rekvisita som tilläts var ordför­delarens timglas. Lumparminnen, skämthi­sto­rier, inlärda föredrag, långa lexikocitat och uppslagsverksfakta passar bättre i andra fora.

Det finns ingen inhyrd proffsberättare. Alla deltar, alla duger, allt som sägs är sant och får ej ifrågasättas.  Man betygsätter inte en berättelse med app­låder. Om alla tiger så blir det tyst. Men tystnad är ingenting farligt. Tvärtom, i tyst­nad kan många berättelser mogna så att de bara krä­ver att få komma ut. Är händelsen dessutom självupplevd så är det bara att gra­tulera åhörarna.

Jag har haft förmånen att som ordfördelare få leda dessa berättarkaféer. Det har varit helt underbara kvällar. När deltagarna väl fattat systemet så har vi fått ta del av mängder av fantas­tiska händel­ser. Den yngsta talaren var 12 år när han berättade vad som hände hos polisen när hans mamma blivit bestulen på sin plånbok. Den äldste hade någon månad kvar till sin 100-årsdag när han berättade om sin vardag som taxichaufför i 1940-talets Stockholm med vänstertrafik, gengas och ob­ligatoriska snökedjor. En person berättade om hur hon simulerade sjuk för att slippa följa med på en skolresa. Anledningen var att hennes pass hade annan färg än klasskamraternas. En kvinnlig pen­sio­när berättade att barnbarnen hade mobbat henne för att hon inte kunde simma. Till slut gav hon upp och vid fyllda 70 år anmälde hon sig till en simskola. En man berättade att Tyresta-Skräcken hade fö­r­sökt att få berättarens far som suparbroder när han just släppts ut ur fängelse. Ett jaktlag tappade bort sin stövare. Den återfanns senare vid en höns­gård. Hunden hade då bitit ihjäl 24 hönor och en tupp. En person berättade om jordbruk som bedrevs i en 300 meter djup grop. Ytan var 4 x 6 km. Den hade skapats av en meteorit för 560 miljoner år sedan. Gro­pen ligger djupt under Bottenhavets nivå och hålls vatten­fri med hjälp av enor­ma pu­mpsystem.

Listan med framförda berättelser växer ständigt. De flesta är ännu inte berättade. Alla har något intressant i sitt minne. Alla är värda att lyssna på.  Jag är glad att jag hjälpt några att ta bla­det från munnen. Jag hoppas kunna fortsätta länge än att stimulera till berättande.

Information om Hembygdsföreningen Amarillis kommande berättarkaféer kan ses på www.amarillis.se.  På Liv i Sveriges hemsida www.livisverige.org finns tips som hjälper folk att kom­ma igång med att skildra sina liv och minnen, som text på papper eller som muntliga berättelser.

AVBRYT ALDRIG EN BERÄTTANDE MÄNNISKA!

Definitivt aldrig ett berättande barn.